Zach Creggers Resident Evil-film fångar känslan av klumpighet och panik när man spelar tv-spel med en humoristisk ton och erbjuder en underhållande skräckkomedi som utspelar sig runt om i serien. Genom karaktären Bryan, spelad av Austin Abrams, för filmen spelupplevelsen till bioduken och framstår trots sin absurditet som en av de bästa tv-spelsadaptationerna.
Zach Cregger, regissören bakom Silah och Barbarian, rör sig runt Capcoms ansedda serie, och det resulterande skräckkomedikaoset är lättsamt men oerhört underhållande.
Någonstans i den usla Doom-filmen finns ett avsnitt där perspektivet plötsligt skiftar till första person. Det verkar säga: "Titta, precis som du som spelar tv-spelet!" Men Zach Creggers nya Resident Evil-film förstår mycket väl att det inte alls liknar hur jag spelar tv-spel. På andra sidan skärmen kanske jag svävar genom dystra korridorer i en digital rymdinfanteristdräkt och monster kastar sig mot mitt ansikte, men jag beter mig absolut inte som en rymdinfanterist. Jag skriker; jag grimaserar, svär; jag fumlar med handkontrollen och skjuter kulor som missar taket. Och ja, även om jag tillåter mig ett kort segervrål då och då, blir maktfantasin inte riktigt fullständig.
Det är just detta som jag tycker gör Creggers tolkning av Resident Evil så underhållande. Den fångar perfekt glädjen i den där klumpigheten i tv-spel, de löjligt felaktiga besluten, den malplacerade övermodet och den där jag-kan-attityden som till slut oftast håller oss vid liv. Här är karaktären som står i spelarens ställe Bryan (med Austin Abrams fantastiska prestation), en karismatiskt rörig medicinsk kurir och vanlig man som en olycklig vinterkväll drabbas av Raccoon Citys T-virusutbrott.
Resan börjar på ett överfullt sjukhus och slutar, i enlighet med seriens tradition, i ett företagslaboratorium; på vägen stannar den till vid många bekanta Resident Evil-hållplatser som ett kusligt övergivet lantställe, stadens zombieförstörda gator och en kort nedstigning i kloakerna. Cregger strukturerar dessutom sin film som ett tv-spel; han skickar Bryan ut på ett handlingsfyllt äventyr utan egentlig handling, och äventyret fortskrider nästan i realtid efter att det första uppdraget har fastställts; det hoppar glatt mellan fiendeuppgörelser, scenarrangemang, bossfighter och att börja om från början. Det finns till och med en scen där man rotar igenom några lådor och letar ammunition.
Genom allt detta tar sig Bryan fram genom att modigt stappla sig fram med en undergiven – och vinnande – karaktärisering, omedvetet osjälvisk – beslutsamhet, och monologiserar med en nästan ständig ström av "fan" och "skit". Åh, och han ger ifrån sig så exotiskt skräckfyllda grymtningar att jag är säker på att han har skapat helt nya ljud. Som någon som har tillbringat den senaste veckan med att spela Silent Hill: Townfall och producerat en liknande vokal diarréström, kan jag inte nog beskriva hur underbart det är att bli så korrekt representerad på skärmen.
I fel händer skulle en sådan metafiktiv ansats vara fruktansvärd, men Cregger, som skrev manuset tillsammans med Shay Hatten, är utan tvekan rätt man för jobbet. Han har redan bevisat sina skräck- och komediförmågor i de fantastiska Barbarian och Weapons, och hans säregna känslighet tjänar Resident Evil (en serie som visserligen på senare tid har lyckats med ett mer seriöst ansikte, men som ständigt fungerar i camp-ton) utmärkt. Hur mycket jag än älskar spelen och deras pantheon av hjältar med höga kindben, är deras dumma historier i bästa fall av B-filmskvalitet, och jag är mer än nöjd med att någon har lite kul med serien på bioduken.
Och Creggers Resident Evil är väldigt underhållande; den svänger vilt från jumpscares och genuin spänning till slapstick-absurditeter, och även om det fortfarande tveklöst är Cregger, för tankarna oundvikligen till Sam Raimi. Jag anser att Raimis Drag Me to Hell är höjdpunkten inom skräckkomedi och en mästerlig uppvisning i att regissera skräck och spänning; den undergräver ständigt skräckinjagande skämt med riktiga skämt, och undergräver dem sedan i sin tur, och varje övergång förstärker effekten av nästa. I jämförelse lutar sig Creggers Resident Evil mer mot äcklig komedi än ren skräck, men den hittar ändå en rytm som hjälper båda halvorna att slå hårdare. Och det finns många stunder då de kommer som lämnar en någonstans mellan ett ofattbart skratt och en kvävd flämtning (hej hunden!).
Resident Evil kanske har den svagaste handlingen, men denna balans håller den surrande framåt tack vare Abrams oändligt älskvärda närvaro, några dumma återkommande skämt och en rad fantastiska scenarrangemang. När det gäller det sistnämnda har Resident Evil några frestelser. Det finns rullande varelser som utmanar Arcadians skräck till häst, en oerhört dum biljakt, världens sämsta hisstur och en hisnande regnscen med zombier som fortfarande är imponerande även om man har fått den spoilad i trailern (jag borde ha lärt mig min läxa vid det här laget). Ärligt talat är det svårt att välja favorit. Och hela vägen igenom: de där underbara klibbiga kroppsskräckmonstren: mestadels nya varelser, men ändå perfekt Resident Evil.
Jag menar, jag hade en fantastisk tid. Creggers Resident Evil-film kanske inte är allas tekopp med sin rikliga absurditet, tunna huvudlinje och avsaknad av Leon, Claire och de andra, men det är den bästa adaptationen av att spela tv-spel jag har sett. Och i sin dumma destruktivitet – envist och smart nog att hålla sig runt Resident Evil-seriens bredare värld – tycker jag att Cregger fångar sin källmaterials anda bättre än de flesta andra spel-till-film-adaptationer. Som Bryan säger vid ett sällsynt segermoment: "Tv-spel!"
